Läser precis om en 28-årig kvinna som blev kidnappad på Taiwan och sedan bortadopterad till Sverige. Vidrigt. Jag tycker adoption överhuvudtaget är vidrigt. Barnhandel är vad det är. Man undrar ju hur sådana där adoptiv-föräldrar är funtade. Är det verkligen så jävla viktigt att leka mamma-pappa-barn att man måste adoptera en unge från andra sidan jordklotet, och implantera ungen i en miljö som han/hon egentligen inte alls hör hemma i? Personligen skulle jag aldrig vilja ha en kines-unge i mitt hem som inte ens ser ut som jag. Jag är av den uppfattningen att vita människor hör hemma i Europa, mongolida asiater i Asien, negroida afrikaner i Afrika. Det gör hela den här adoptionsgrejen extra vidrig. Numera får ju till och med homofiler adoptera. Tänk er exempelvis en neger-unge från Uganda som tvingas växa upp med två vita bögar. Den ungen lär ju få en förvirrad uppväxt. Vad är det som driver dessa adoptiv-föräldrar? En slags förvrängd känsla av godhet? En känsla av att man gör en insats? Själv avskyr jag goda människor, dvs människor som vill förändra och förbättra världen och dylikt. Dom är så jävla patetiska, naiva och självgoda så det är äckligt. Det är som om dom aldrig blivit vuxna. Ofta blir resultatet det motsatta, dvs dom gör mer skada än nytta. Men en sak är säker. Hade trafiken gått åt andra hållet, dvs om rika saudier, nigerianer och kineser adopterat blonda, blåögda svenska barn, hade tidningarna skrivit flera spaltmil om hur illa svenska barn far i utlandet hos onda adoptivföräldrar som utnyttjar dom, slår dom, bla bla bla. Jävla hyckleri. Den så kallade väst-världen förnekar sig inte.
Om jag ska adoptera får det allt bli en söt liten kissemiss. Katter är fina djur.
